Torrholmen – En svinkall natt och rävskrik
Simulering av fjällvandring kan göras på kortare leder i Stockholm. Testa sin utrustning och utvärdera om den räcker. Vi kollade snabbt på Tyresta naturreservat och hittade Kustleden (13 km) som slutar vid Styvnäs. Vi skulle bara lite längre till Torrholmen.
Det fanns vatten på vägen.
Vi gick igenom ett par betesmarker, men inga djur ville visa sig.
Första delarna av kustleden var inte så mycket ”kustled” utan mer urskog.
Vi gick en timme och pausade på fantastiska ställen.
Det var så värt att fortsätta efter att kustleden slutade. Inga stigar på Torrholmen men väl på plats, vilken utsikt! 
Titta! Häftigt! Vi fick en del båtar som gled fram för sin jungfrufärd för säsongen. Ett par fåglar som startade och landade i vattnet. Jag körde vegetariskt frystorkat vilket var spännande. Lunchen var jätte god medan middagen var ”must eat” för jag hade inget annat att äta. Kryddor hade vart fint.
Kvällen började smyga sig fram, så det blev en sista kaffe och lite choklad innan tänderna borstades och tältets stängdes. 
Natten var lång och fruktansvärt kall. När näsan var utanför sovsäcken så kändes som den kalla luften som strömmade in kylde lungorna och därefter hela kroppen. När det började bli riktigt mörkt och fåglarna lagt sig så började läten höras från skogen.
Först ”hu huuu” jaja det är väl en mysig uggla. Somnade om.
Vid 3-tiden på natten kom ett vrål. Typiskt rävskrik. USH! Lyssna på det, frysa och se min sambo kämpa med kylan. Var lite läskigt.
Somnade om en stund.
Det här med cellfobi kom fram hos mig. Sovsäcken och linern var tvungen att vara för mitt ansikte för att hålla mig varm. Uft! Så trångt. Jag fick försöka hitta lugnet för att kunna somna för jag var tvungen att ha så. Att hitta lugnet i allt detta ljud, räven, sambos vridande, fåglar som flaxade förbi, det var inte lätt. Jag började plötsligt produktutveckla i mitt huvud. Tänka på lumpen. Tänkte på solens värmande strålar. Tänkte på hur jag ska ta mig ut snabbast om det är skogsbrand. Tänkte på min familj. Tog och kikade på Instagram. Plötsligt var det strålningsvärme på ryggen. ÅH! vi hade ryggarna mot varandra. Skönt! Passa på och sov, men jag låg och produktutvecklade i huvudet fortfarande. Om värmen läcker så där mycket så är det fel produkt vi har. Somnade.
Vaknade igen av smärta i axeln. Hårt underlag. Till slut hamnade jag på mage och det var faktiskt den bästa ställningen för att känna mig varm. Somnade.
När vår väckarklocka ringde kl. 6 så hurrade jag innerst inne att äntligen var det slut på lidandet.
Solen stekte på.
Vi pratade om natten och konstaterade att det här får inte hända i fjällen. Vi ska inte frysa.
Vi tog slurk kaffe på ljummet vatten från termosen och Martin började koka vatten till frukosten medan jag rev tältet.
Min frulle var bara att tillsätta ”förkylnings vatten”. Vilket översatts fel från cold water på engelska.
Även om det var kall frulle så var den så god!
Sen var det bara att traska tillbaks till bilen. 24 km totalt, två fästingar en satt fast på Martin och en kröp på mig – ALLT detta under 25 timmar.
Men ändå ger vi tummen upp för Torrholmen och vår utrustning bortsett från sovsäckens värmande effekt. Tack för denna gång skogen så syns vi igen!
Den här sovsäcken hade varit fin: Sierra Designs Mobile Mummy Kolla filmen, så förstår du vad jag har legat och tänkt under natten.
Jonnalainen mot äventyr 