ÖtillÖ Swimrun Utö 2016

Publicerat den 31 maj, 2016 Uppdaterat den 1 juni, 2016

Historian bakom anmälan till ÖtillÖ Swimrun Utö började på Sörmlandsleden (SUM) under ett lopp den 10 oktober 2015. Det var Sörmlandsultra 50K och där var jag för att ta revansch. Väl i skogen så hittar jag och Gemma en tassande kvinna som gärna ville hänga på oss. Efter ett tag inser jag att denna kvinna berättar saker som jag gillar. Driver Triathlontjejer grupp på Facebook och älskar att simma, springa och cykla. Vi tre hängde ihop hela 8 timmar och matade varandra med vad vi nu hade för energi med oss. Någon hade hallontoppar och en annan Dextrosol. Vi tog oss i mål sa snabbt farväl och la till varandra på facebook.

Nog om SUM, efter så hittade jag mod och frågade denna kvinna från skogen om hon ville köra Utö Swimrun med mig. Hon tackade ja och vi anmälde oss. Det var där min och Liselottes resa startad. Vi skulle bli ett av de 25 damlag som startar. Det behövs absolut fler kvinnor som står vid start!! Jag låter eliten springa så kan jag hålla min egen takt igenom mina äventyr.

Vi har tränat på egen hand på egen hemmaplan och ibland deltagit tillsammans i Triathlontjejer-simmar-kvällar och bubblat lite. Ett par långpass blev det också och får så klart inte glömma Ursvik Ultra 50K. När väl det började närma sig utesäsong så gick vi till Trispot i Hammarby sjöstad och provade ut Zone3 Evolution våtdräkt. Vi testade utrustningen och samarbetet i Hellas samt en av Stockholm swimrun cup. Vi insåg plötsligt att vi är lika grymma på simning. Glädjande. Vi drillade och övade samarbetet och kände oss rätt lugna på tävlingsdagen på Utö.

Tävlingsdagen den 29 maj 2016, var äntligen här. Vi hoppade på båten mot Utö där tävlingen går. Båda mumsade på sina frukostar och gladdes åt lite bildtagning samt roliga historier. Foto av Liselott.

Bäst att äta det välbeprövade inför ett lopp, så för mig blev det bananpannkakor, vatten och te.

Alla skulle till det vita tältet direkt efter landgång.
Fördelen med att vara tjejlag är att kön till registrering är väldigt kort så vi passade på hämta ut allt när vi ändå hade vägen förbi.

Race briefing: Genomgång av säkerhet, årets upplägg, tankar, viktiga regler och Lycka till!

Det var dags att svida om. Vi pratade lite innan och kände oss väldigt väl förberedda. Vi hade hittills pratat om allt vi kan tänkas utsättas för. Hur vi ska vara mot varandra när vi blir låga på energi eller hamnar i en bubbla. Om någon skadar sig, om vi behöver bryta…ALLT! Ett bra tips är att köra ultramarathon ihop för då kan ni verkligen hitta era rätta jag och varandra. Vilket vi fann på Ursvik ultra, vi kan säga att vi kom närmre varandra.

Här står vi och poserar, väl kittade och taggade. Springsträckorna skrivna på armen och redo!

Starten gick kl. 10:15! PANG! 

Vi hade bestämt att vi tar det lugn i början, för vi hade erfarenhet av att första simningen inte går som man tänkt sig, att bara veta det gjorde att vi blev fokuserade. Foto av Liselott. 

Foton hämtade från: World of Swimrun . Vi var kopplade från början och nästa hela loppet, förutom på ett ställe där det var branta klippor nedför. Vi kom överens att jag skulle börja dra och därefter köra varannan simsträckan. ”Swosch” sa det så var vi på andra sidan, 430 m på 7 min! Tack Coach Anna.Vi fick en självförtroendeboost av att det plötsligt kom många lag bakifrån. ”Simmade vi om alla dessa människor? Vi som var näst sist i vattnet.” Notera våra simglasögon, för undvika imma under löpningen.

Här är vi på en energistation vid den långa springsträckan.  Notera våra fina egen designade pannvärmare, avklippta badmössor. Foto av: Michael Lemmel.

Båtshaket, känd som ”Första cut-off”, kom vi till med en kvart till godo. Vi tryckte i oss energi och så tog jag min färdigmarinerade Resorb i en soft-flaska 250ml som fick plats i ryggfickan. Mums!
Jag och Liselott hade t.o.m. övat på att hoppa i vattnet tillsammans, genom att hålla handen och räkna till tre. Detta gjorde att vi slapp koppla ur och det blev ingen tvekan. Så ni vet ”Jag ogillar att hoppa i pga hjärnspöken” så varje gång vi hoppade från klippor och bryggor så kom det ut ett ”IIIIIiiiik!”

Vi tassade på och simmade oss fram längs banan. Ska påpeka att vi håller god kvalitet på simningen för farten är det samma. Väl på södra sidan är det något fler vågor som Liselott älskar. Tur att hon var den som drog för jag fick lite panikkänslor och kunde övertala mig att ha is i magen för att hon höll sig lugn. Vi kommer ju ingenstans om jag lägger mig platt här. På stranden skriker hon av lycka, ”Det där var kul”. Nä fy! Något jag får öva på, höga vågor och bekvämlighet.
Väl på stranden möter vi igen den glade Michael Lemmel som haft ett öga på oss. Han lyckas ta en fantastiskt rolig bild på oss. Dancing on the beach! Vi som skojade om Jagger och Bowies musikvideo ”Dancing In The Street”. Foto av Michael Lemmel.

Vid den långa springsträckan på väg till andra cut-off börjar min mage krampa. Nästan som någon tagit tag om mig magsäck och kramar den med handen. Jag försöker klämma och få ut luften, för jag tror det är från paniken vid de stora vågorna. Efter lite om och men kommer det ut rapar och smått börjar det släppa. Jag får ett sjukt äckligt köttarmode. Under 4 500 meter löpning var vi alldeles tysta. Tänkte för mig själv ”hoppas hon inte börjar prata med mig nu eller erbjuda energi för då tappar jag det här” vilket hon inte gjorde för vi hade pratat om det att jag oftast säger till snällt när jag inte behöver pepp och att bara lita på mig eftersom det går över. Snacka om vilken stridspartner jag hittat, love you! När vi springer där kommer Michael Lemmel, igen, med ett leende på läpparna och tipsade om att vi ska tänka på att inte bli överhettade och knäppa upp. ”Cruisa på du, så tassar vi på här”. Vi börjar snegla på klockan och inse att vi kommer inte hinna till cut-off, så istället för att springa på och eventuellt dra på oss skador så började vi tänka om. Vi skulle snällt be om att få doppa oss vid energistationen och få gå tillbaks till målgången. Vilket vi fick. Så skönt att svalka sig. Jäklar vad vi pinnade på i 6 min/km.

Vi tog oss 28,5 km löpning och 3,1 km simning på hela 5,5 timmar – Total höjdstigning 2 000 meter enligt Liselotts Garmin. Vi sörjer inte direkt att vi inte tog oss i mål utan nu vet vi vad vi ska träna och tänka på tills nästa år, för Utö har inte sett nog av oss.

Våtdräkten då?
5 av 5. Den var perfekt; smidig vid bergsklättring, upp- och nedkliv samt hade bra flytförmåga! Smidigheten kring axlarna var super duper! Jag och Liselott har samma storlek på dräkten så riktigt bra passform.
4 av 5. De tillhörande calfsen, 8 mm neopren stycken på underbenen, var nog lite lite för stora, och kändes ibland tunga, eller så var jag trött(?). Dock super bra flytförmåga och snygga.

Foto av Jonna. Efter lite dusch och mat, så kunde vi ligga där i solen vid målgången, njuta av en ”surprise” som min goda stridspartner hade med sig.

Och mössan som alla fick innan start; Den kommer att användas väl under de kalla vintrarna i Norrland.

Foto av Jonna.

Jag brukar säga; Jag kan, bara jag vill och vågar, men nu blir det Vi kan, bara vi vill och vågar!

Tack gullet Liselott för det fina äventyret jag fick med dig där ute bland träden och fiskarna, och vi sitter väl på köparknappen till nästa år igen?

…och Tack till Swimrun familjen att ni anordnar så bra lopp!

Ska jag tipsa nyfikna och sugna motionärer:
1. Träna riktigt långa pass med din kompis.
2. Träna på att mata varandra när det är som jobbigaste.
3. Träna upp- och nedkliv vid vatten.
4. Träna på att berätta hur du vill ha det när det är riktigt surt.
5. Gå på inspirationskvällar och träffa eliten och andra utövare för att hämta tips.
6. Lyssna inte på allt vad jag sagt eller någon annan, utan skapa dina egna knep.
7. Var inte rädd, ni är ju två som delar på samma upplevelser.
8. Önska en startplats som present, kan kännas lite i börsen.
9. Ut och träna med er, i ur och skur.
10. Träna i din/er utrustning. Är det 6 km löpning så gör det i våtdräkten. Så du kan känna om det skaver eller behöver rättas till. För 6 km eller 20km är rätt långt i en våtdräkt.